Seafrets 'Atlantis' är en gripande ballad som fördjupar sig i den känslomässiga turbulensen i ett misslyckat förhållande, med metaforen om den legendariska sjunkna staden för att illustrera kollapsen av ett en gång så starkt band. Den brittiska musikduon, känd för sitt känslomässiga berättande och folk-pop-ljud, fångar essensen av hjärtesorg och kampen för att komma till rätta med slutet på en kärleksaffär. Låtens melankoliska melodi kompletterar den introspektiva texten och skapar en kraftfull berättelse om förlust och resignation.
De inledande raderna satte en dyster scen, med övergivna träd och en känsla av isolering, som antyder den tomhet som följer efter en separation. Hänvisningen till 'skakig mark' antyder att relationen byggdes på en bräcklig grund, benägen att kollapsa under press. Den upprepade frasen 'Jag kan inte rädda oss, min Atlantis, vi faller' driver hem känslan av hjälplöshet, då talaren erkänner sin oförmåga att förhindra den oundvikliga undergången. Bildspråket att bygga upp bara för att dra ner återspeglar den cykliska karaktären av deras ansträngningar, där varje försök att rädda relationen i slutändan leder till ytterligare förstörelse.
Genom hela låten betecknar samspelet mellan 'hjärta' och 'huvud' den interna konflikt som upplevs under ett uppbrott, där känslomässig anknytning och rationell insikt står i konflikt. Texterna förmedlar en känsla av slutgiltighet och acceptans, eftersom talaren erkänner den oåterkalleliga skadan som orsakas av ord och handlingar. Seafrets 'Atlantis' resonerar med alla som har ställts inför det svåra beslutet att släppa taget, och inser att vissa saker, när de väl gått sönder, inte går att laga, ungefär som den förlorade staden som aldrig kunde återvinnas från havet.