I 'Life imitates Life' gräver quannnic in i den komplexa och ofta smärtsamma upplevelsen av identitet och instängdhet. Texterna målar upp en levande bild av någon som känner sig instängd i sin egen hud och liknar sin existens vid ett fängelse. Denna metafor om fängelse antyder ett djupt rotat obehag och en känsla av att vara fast i ett evigt tillstånd av smärta. Frasen 'evig smärta' understryker den oändliga naturen av detta lidande, och gör det klart att detta inte är ett tillfälligt tillstånd utan ett kroniskt tillstånd som berättaren uthärdar.
Låten utforskar också teman om förlust och skuld. Omnämnandet av en docka som gick förlorad vid en dans och en efterföljande bilolycka symboliserar oskuld och det abrupta slutet på en enklare, mer bekymmerslös tid. Dockan, ett barndomsobjekt, representerar något dyrbart som slarvigt förlorats, vilket speglar berättarens egen känsla av förlorad identitet. Kraschen fungerar som en vändpunkt, ett ögonblick av oåterkallelig förändring som driver berättaren in i ett tillstånd av ånger och skuld. Raden 'Det är allt hans jävla fel' indikerar en projicering av ilska och frustration på en annan, kanske en figur som påtvingade berättaren sin identitet, vilket fick dem att förlora sin egen känsla av jag.
Upprepningen av raderna 'If you walked in my skin, You'll feel the jail' betonar universaliteten i denna upplevelse, och uppmanar lyssnarna att känna empati för berättarens svåra situation. Sammanställningen av att vara 'instoppad' och sedan vilja bli 'släppt ut' återspeglar den motsägelsefulla naturen i deras existens – att känna sig instängda men ändå längta efter frihet. Låtens spökande melodi och gripande text skapar en kraftfull berättelse om kampen för identitet och smärtan av att känna sig instängd i sig själv.