Tom Rosenthals 'Lights Are On' är en hemskt vacker låt som fördjupar sig i teman som ensamhet, övergivenhet och sökandet efter mening. Inledningsraden, 'Gud stod mig upp', sätter omedelbart en ton av besvikelse och en känsla av att vara övergiven, vilket möjligen antyder en troskris eller ett ögonblick av existentiellt tvivel. Den återkommande frasen 'Lights are on but nobody's home' frammanar en bild av en plats som borde fyllas med liv och värme men som istället är tom och utan närvaro, vilket tyder på en koppling mellan yttre utseende och inre verklighet.
Texterna betonar upprepade gånger 'Det finns ingen kärlek som vår kärlek', vilket skulle kunna tolkas som ett omhuldat minne av ett tidigare förhållande eller en idealiserad kärlek som talaren håller fast vid mitt i sin ensamhet. Denna refräng tjänar som en skarp kontrast till den tomhet som föreslås på andra ställen i sången, och lyfter fram frånvaron av den djupa kopplingen i nuet. Låtens minimalistiska tillvägagångssätt, med dess enkla men ändå suggestiva texter, låter lyssnare projicera sina egna upplevelser av förlust och längtan på musiken, vilket gör den till ett djupt personligt och reflekterande stycke.
Begäran om att 'bygga oss en dörr och vila här med mig' kan ses som en vädjan om sällskap och en återgång till en tid då kärleken var närvarande. Det är en uppmaning att bygga upp det förlorade och finna tröst tillsammans. Låtens milda melodi och Rosenthals ömma sång förstärker den inåtvända och melankoliska stämningen, och uppmanar lyssnaren att begrunda kärlekens komplexitet och smärtan i dess frånvaro. 'Lights Are On' är ett poetiskt utforskande av det mänskliga tillståndet, som berör det universella behovet av anslutning och den hemska verkligheten av dess förlust.