DPR IAN:s 'Peanut Butter & Tears' är en låt som väver en väv av känslor och upplevelser, som målar en bild av livets komplexitet genom levande bilder och metaforer. De inledande replikerna satte en scen av sorglös övergivenhet med 'Söndag morgonkaraoke', men ställer ändå snabbt ihop detta med en känsla av försummelse och ansvarslöshet, eftersom räkningar glöms bort på spisen. Denna dualitet antyder ett liv som levs på kanten, där stunder av glädje skuggas av underliggande problem.
Det återkommande motivet 'min tand har vickats i åratal' symboliserar ett ihållande problem eller obehag som huvudpersonen har ignorerat eller inte kunnat ta itu med, ungefär som jordnötssmöret som fastnat på ens mun. Omnämnandet av 'dina tårar' vid sidan av detta antyder ett förhållande som är ansträngt av huvudpersonens handlingar eller passivitet, eftersom de erkänner att de inte kan kontrollera sina rädslor. Låtens refräng, med sitt glitter och läder, framkallar en känsla av förvandling och befrielse, kanske från begränsningar av samhälleliga förväntningar eller personliga hämningar. Huvudpersonen verkar finna tröst i denna förvandling, även om den är flyktig eller ytlig.
Låten berör också teman om identitet och perception. Raderna 'Vänner säger att jag ser så död ut' och 'Jag blir så vänlig med främlingar' indikerar ett avbrott mellan hur huvudpersonen ses av andra och hur de känner sig inombords. Förvandlingen från en främling till en 'förlorad älskare' antyder en resa av självupptäckt och önskan att återknyta kontakten med någon eller något från det förflutna. Sammantaget är 'Peanut Butter & Tears' ett reflekterande stycke som fördjupar sig i det mänskliga tillståndet och utforskar spänningen mellan ansiktena vi visar världen och kaoset som ligger under.