Mac Millers 'Soulmate' fördjupar sig i den djupa och ofta komplexa naturen hos intima relationer. Låten börjar med en monolog som ifrågasätter existensen av en själsfrände, en person som utmanar och djupt kopplar till ens själ. Detta sätter tonen för ett spår som utforskar sårbarheten och längtan efter en meningsfull koppling som överskrider de ytliga lagren av mänsklig interaktion.
Texterna pendlar mellan en känsla av förundran och existentiell kontemplation. Mac Miller uttrycker en djup längtan efter en anslutning som är både gudomlig och jordad. Han talar till själsfränden direkt, frågar vad de vill ha av honom och erkänner den transformativa kraft de har över hans känslor och sinnestillstånd. Låten berör teman om dödlighet, arvet man lämnar efter sig och sökandet efter en kärlek som känns gudomlig och förutbestämd. De upprepade hänvisningarna till gudomlig kärlek antyder en relation som inte bara är fysisk utan andlig, som erbjuder en känsla av fullständighet och syfte.
Låten tar också upp striderna inom ett förhållande, såsom missförstånd och känslan av att vara missförstådd eller avlägsen. Millers råa och ärliga texter förmedlar smärtan av att vilja vara närmare någon som verkar dra sig undan. Längtan efter intimitet, både fysisk och känslomässig, är påtaglig när han försöker bryta ner barriärer och verkligen få kontakt med sin själsfrände. Musiken, med sin själfulla och introspektiva ton, kompletterar det lyriska innehållet och skapar ett utrymme för reflektion över kärlekens och kopplingens natur.