Billie Eilishs osläppta låt 'True Blue' är en gripande upptäckt av kvardröjande sorg och kampen för att gå vidare från ett tidigare förhållande. Texterna målar upp en bild av någon som försöker övertyga sig själv om att de är över en före detta älskare, men den känslomässiga sanningen är långt ifrån den. Den upprepade raden 'Jag försökte leva i svart och vitt, men jag är så blå' använder färg som en metafor för sångarens känslomässiga tillstånd, vilket tyder på att trots försök att se världen på ett enklare, mer fristående sätt, är sorgen ( blå) är överväldigande.
Bildspråket i låten är suggestivt, med referenser till sömngång till den före detta älskarens gata och att räkna tårar istället för får, vilket tyder på en djup känsla av saknad och sömnlöshet. Den frusna sjön och mörkret som fallit över de platser som en gång hade betydelse för paret understryker kylan och tomheten som nu definierar dessa minnen. Sammanställningen av det förflutna ('Gamla sätt') med nuet ('Nu har vi blivit mörka') framhäver kontrasten mellan vad som var och vad som är, och betonar smärtan av förändring och svårigheten att släppa taget.
Billie Eilish är känd för sin introspektiva och känsloladdade musik, och 'True Blue' är inget undantag. Låtens råa ärlighet om svårigheten att övervinna hjärtesorg ger genklang hos lyssnare som har upplevt liknande känslor. Eilishs ömma sång och den minimalistiska produktionen förstärker låtens intima och melankoliska ton, vilket gör 'True Blue' till ett rörande bevis på kärlekens varaktiga natur och de ärr den kan lämna efter sig.