Mitskis 'First Love / Late Spring' är en gripande utforskning av emotionell sårbarhet och komplexiteten i kärlek och oberoende. Låtens texter förmedlar en djup känsla av längtan och motsägelse, när artisten brottas med önskan om intimitet och rädslan för dess konsekvenser. Mitskis musik fördjupar sig ofta i teman som identitet, känslor och den mänskliga upplevelsen, och den här låten är inget undantag, som visar upp hennes förmåga att artikulera nyanserna av att känna sig förlorad och överväldigad.
De inledande raderna i låten satte en melankolisk ton, med det 'svarta hålet i fönstret' som antyder ett tomrum eller frånvaro, och 'nattbrisen' som bär 'något sött, ett persikaträd' som introducerar en känsla av längtan och ouppnåeligt begär. Frasen 'Wild women don't get the blues' är särskilt slående, eftersom den ställer tanken på en frisinnad, otämjd kvinna samman med sårbarheten hos någon som 'gråter som ett högt barn'. Denna oxymoron fångar den interna konflikten mellan att vilja verka stark och det naturliga mänskliga behovet av att uttrycka sorg.
Refrängen i låten är en vädjan om distans, där Mitski ber om att få vara ifred eftersom hon känner sig kvävd av intensiteten i sina känslor ('Jag kan inte andas'). Den japanska frasen 'mune ga hachikire-sōde' översätts till 'mitt hjärta känns som om det kommer att spricka', och betonar den fysiska påverkan av hennes känslomässiga tillstånd. Bildspråket av att stå på en avsats tyder på att vara på randen av att fatta ett livsförändrande beslut, drivet av en älskads ord. Den upprepade begäran 'Säg mig inte, så jag kan krypa in igen' avslöjar en djupt rotad rädsla för sårbarhet och önskan att dra sig tillbaka till en plats av säkerhet, även om det innebär att offra potentialen för kärlek och anslutning.