Rummen är fulla och danserna börjar i festens eufori,
orgin utspelar sig frenetiskt men det sista rummet, det svarta, är ensamt.
Ensam närvaro... en ebenholtsfärgad klocka... det tysta ekot av pauserna efter varje lugubrös troke.
De svarta väggarna förmörkar rummet, bandet avbryter en euforisk melodi,
Vidöppna ögon under masken söker efter en slöja av visshet,
Terro och oro i hjärtan, slagen slutar,
Musiken spelar igen danserna blir livligare, ett lekfullt rop
Sprider någon har glömt, till någon annan om det bara är ett svagt minne, tid
Går grymt förbi.
rosa i natten texter
Pendelklockan slår midnatt, pauserna är smärtsamma
Oändliga, danserna stannar igen, tolv långa slag kallar den
Uppmärksamhet på en lugubrös figur lång och smal insvept i ett sudarium.
Masken representerar den röda döden.
Den blodfläckade kappan, den breda pannan, ett stilla likansikte
Dess glasartade blick. Det rör sig långsamt med kungliga kullager som om det är det
Omrörd av en kall vind och passerar den sår en förbannad fasa.
robin texter taylor
Pest bland herrarna, pest bland tjänarna,
Pest bland alla gäster.
En ona a death-matta försvinner segrande i det svarta rummet.